Jag har alltid tyckt att det varit svårt att sälja djur. Förr i tiden hade jag uppfödning av raskaniner (Stora Silver, Bourgogne, Dvärgsiameser) och för varje kaninunge som hämtades led jag stora kval, hur bra köparna än verkade vara.

När jag i natt tänkte efter, så har jag faktiskt sålt SEX stycken hästar, helt otroligt. Det började 1982 med nordsvenska Moas fölunge, Syningetösen. Redan vid betäckningen hade vi bestämt att vi inte skulle kunna ha kvar fölet, så då var jag inställd på det. Det gick lättare än jag trodde. Senare blev det komplikationer och vi köpte tillbaka henne, men hon fick slutligen ett gott hem och ett mycket gott liv på en liten gård som älskad familjehäst.

År 2003 sålde jag shettisen Spöket, som tydligt visat att han gillade barnaktiviteter mer än allt annat, och då jag köpte underbare Sveipur (islänning)  fick Spöket börja en ny (och ff framgångsrik) karriär som ridskoleponny på Syninge Ridskola. Hos Marika har han fått ett toppenliv och det ångrar jag inte en sekund.  Här på fotot tillsammans med kompisen Vhiskur (islänning) hemma hos mig.  

Min hälsa och Sveipurs behov av kontinuerligt men omväxlande arbete, gjorde att jag 2007 sålde honom efter stor vånda och mycket velande hit och dit.  Här rider jag honom  (foto Vivi Brönning)

 - och här uppträder han som ett riktigt skogsrå i vår lilla aspdunge

Jag ville verkligen att han skulle hamna i rätta händer, och mer rätt än hos Gitte kunde han inte hamna! Idag har han det mest underbara och omväxlande liv man kan tänka sig ( se Nissebus´blogg i listan)

Det var TRE hästar det!

Som sällskap till min kvarvarande islänning Vhiskur köpte jag det fantastiska welsh mountainstoet Exzentrik´s Nyponros när hon bara var ett föl. Tyvärr var Vhiskur mycket elak mot den lilla, och blev därmed förvisad över vintern till Syningestallet.   

Jag köpte  därför hastigt och lustigt tvååriga welsh mountainstoet Mälby´s Cinnamon som sällskap till Nyponros.

Nyponros var vacker som en dag och plockade hem utmärkelser i alla utställningar vi deltog i...

Här har hon fått guld och BIR på en utställning Vätö.

Cinnamon var en underbar och godmodig liten ponny, också hon vacker som en dag. Här i stallet.

- och här vid treårstestet i Riala.. väl visad av Marika Teinert.

För att allt inte är så enkelt, blev Cinnamon och Nyponros väldigt osams, och det ville inte ge sig. Bråk och slagsmål mest hela tiden.... det gick bara inte.

Jag fick kontakt med welsh mountainuppfödaren Joanna på Stuteri Nemo, och vi bytte så att hon fick Cinnamon som avelssto och jag fick ettåringen Meya. Tanken var att Nyponros skulle komma bättre överens med en yngre kompis i hagen...  och det funkade också väl!    Meya nykommen..

-och här är de båda i hagen  vårvintern 2009.

Meya var också hon otroligt vacker och gick etta bland ettårsstona vid Riksutställningen 2009..

De båda små stona var mycket livliga, och kom rusande så fort de såg mig. De var alltid redo för nya kul aktiviteter, men min trasiga kropp sade stopp, det är heller inte så lätt att jobba små energiexploderande ponnyflickor på egen hand.

Eftersom både var så fina och guldbelönade, beslutade jag mig, som vanligt med stor vånda, att låta dem få nya hem och verka i aveln eller som ridponnier . Det kändes som ett slöseri att låta dem damma igen i min hage, och jag fick ständigt dåligt samvete av att se dem och deras arbetsvilja. Sagt och gjort.

Nyponros såldes till Joanna i Halland, och har fått föl där. Meya såldes till Norge, tänkt för en framtida karriär inom utställning och avel, men förolyckades sorgligt nog i hagen.

Vhiskur fick trevligt sällskap av Marikas russto Celina under sin sista tid

-och i juni 2010 fick han somna in, efter fyra år av olika behandlingar och hagvila, där inget hjälpte mot hans smärtor i bakbenen. Mina hagar stod tomma, men efter ett tag kom alpackaprinsarna, och resten vet ni!

Theo önskar er alla god natt, tyvärr orkade han inte resa sig ur ryggläget...  fåtöljen är bra skön!

Vad innehåller Red Bull egentligen???

Drack en häromdan, och OJ vad det blev saker gjorda! Mer än på flera veckor! Hmmmm....

Theo efter morgonpromenaden... den var lååååååång...

Nu små tjejer, kan ni andas ut! Nu är det ordning och reda på alpackornas grimmor! Namnskyltar och sorterat, minsann! Se bara:

Bloggen är ändå bäst!   Facebook är så förvirrande med alla dessa kommentarer från vänners vänner och svårt att hitta nåt aktuellt när det hela svämmar över!

Och så många "delar" ju hela tiden med varandra, så åtskilliga inlägg är samma! Suck.

I vargtimmen lurar Döden på de ouppmärksamma....

 - men när solens första klara strålar söker sig fram genom dalen, står det klart för mig att vi klarat oss genom ännu en natt...

- och när jag ser mina prinsar där nere i dimman känner jag mig smått religiös.. morgonen suger in mig med sina mjuka dimfingrar...

Som de små flickorna Vilma, Vendela och Linn påpekade vid besöket häromsistens, var alpackaprinsarnas skylt vid ingången inaktuell. Så jag har totat ihop en ny, och blingat till den med läder och guld... Prinsarna var nöjda!