Igår fick jag tillbaka en del av årets alpackaull i form av ljuvligt garn.... se bara! Qatays ull saknas, det har jag i kardad form. Allra vackrast är min änglaalpacka Tamyas pärlgrå garn, men det andra går inte heller av för hackor. Du skulle känna mjukheten i det...

Fick kontakt med Sara Johansson och hennes blogg. Hon har två alpackagossar från Österlens Alpacka. Kolla bara, bilderna tog jag från hennes blogg  http://solvberg.se/alpackor

Som alla andra alpackor är Saras gossar rena soldyrkarna!!!! 

- efter sina kompisar

Har några bett att sälja, flera splitter nya! Till att börja med 2 st oanvända mullenmouth (oledade, litet framåtböjda) gillas av de flesta hästar! Ett eggbett (nyper aldrig i mungiporna)som är 9, 5 cm brett  (150:- )och ett med ledade ringar som är 10 cm (125:-)

Sen följer två ledaledes helt nya Liverpoolstänger (körbett) Det ena är rakt. oledat med en liten tungfrihet och två tömhål, det är 10 cm brett (200:-) och det andra är 3-delat , 10,5 cm brett och med en liten platt mittbit (200:-)

Sist ett gäng 3-delade bett, ett 10 cm brett eggbett  i mässing med en mjuk droppe i mitten (125:-)

Ett 11 cm i mässing , eggbett med mjuk droppe i mitten, (125:-)  och ett 11,5 cm av rostfritt med mjuk droppe av koppar i mitten och rörliga ringar... (100:-)

  Rabblar inte upp betten i rätt ordning med tanke på bilderna!   Är du intresserad, skicka en kommentar, jag publicerar den ej!

Här är de båda halvbröderna Vhiskur och Sveipur (båda efter Dropi fra Midsitju) i vår lilla skog, då det begav sig, i mitten av första decenniet 2000.

Vhiskur blev med tiden en duktig körhäst och drog både vagnar och träd...

Vhiskur är nu i hästhimlen och Sveipur lever ett fantastiskt liv på Mälaröarna (bloggen Nissebus & Co)

    Vinden ruskade vänligt om aspens löv innan solens sista glödande strålar försvann vid horisonten och höstmörkret lade sig över den lilla dalen. Det var så mörkt om kvällarna nu. Som en svart filt. Så svårt att vänja sig vid att sommarljuset inte längre fanns kvar, sommarljuset som förledde en att tro att det var sena eftermiddagen, när det egentligen var kväll. Hon var noga med att låsa om sig, låsa ute de skumma figurer som kom med mörkret, barndomens troll, ungdomens vampyrer och nutidens mördare. Hon var rädd för dem alla, men låtsades inte om det, i hopp om att kunna lura både dem och sig själv.

Idag hälsade jag på hos Karin och hennes nyhemkomna alpackaprinsessor! De bor så vackert!

För att vara nya på stället tycker jag att de var väldigt orädda

  Maya, främst, och Stina, längst bak, är båda två år och betäckta. Lilla Kajsa i mitten är bara ett år och får vänta i ett år till innan det kan vara dags.

Alla alpackor verkar begivna på snask - när bunkarna kommer fram så samlas de snabbt!

Jag föll speciellt för vackra Maya med sin intensivt bruna färg!

Tack Karin för ett trevligt besök, vi kommer gärna tillbaka!

Bror min såg för några år sedan detta lusthus farandes på allmän väg... exakt likadant som vårt, men det är ett annat, för vårt står därnere på ängen...  och det satte vi ihop själva!