Igår plockade jag fram både alpackafotbollen och kameran, och energiske träningsfreaken Qatay blev överlycklig! Varje morgon tar jag ner en hink ljummet vatten till prinsarna, de har visserligen sin Thermobar med tempererat vatten (mellan +8 till +11 grader) men speciellt Qatay vill gärna ha 20-gradigt nu när det är så kallt.

Sen bar det av med fotbollsträning. Numera behöver jag bara släppa bollen och säga "boll" så sparkar Qatay av hjärtans lust! Jag hade svårt att hänga med med min kamera! Men här kommer några stilstudier:

Lätt dribbling med vänsterfoten

Utspark mot My!

Och så en riktigt hög högerspark! Tamya vänder demonstrativt baken till!

My och Tamya visar intresse för bollen, men gör hittills bara "Touch" med den

Och efter Qatays uppvisning av den högre skolan blev My så trött att han lade sig i vilohörnan och pustade ut...

Där har solen smält bort snön och det är skönt att pusta ut !

NÄR får jag spela fotboll igen???  undrar Qatay

Grannpudeltiken Mynta, tillika Theos flickvän, blev snyggt klippt i veckan som gick. Idag ställde vi upp henne för fotografering.

När porträttet skulle tas uppträdde Mynta som Greta Garbo, inte ses för mycket....

Läser just nu en mycket bra bok av professor Bodil Jönsson, en bok om att åldras. Det heter just "När horisonten flyttar sig - om att åldras i en ny tid".

Hon skriver så klokt om att man, när stressen och pressen avtagit, får tid att tänka tillbaka över sitt liv, och att många tar chansen att återknyta bekantskaper och vänner från förr. Att varje människa har liksom "årsringar" i sig, så att man när man träffar barndomsvännerna liksom sugs tillbaka genom tidshålet och återknyter till den åldersmognaden som man hade då.. man blir den person man var då! Och jag tänker efter: det stämmer verkligen!

Hon skriver om chocken som träffar många när de inte längre har sitt jobb-jag, inte längre är efterfrågade, att det är lätt att då tvivla på sin egen kompetens, den man nyss hade och var så säker i. Man tvivlar inte bara på sin kompetens, man tvivlar lätt på hela sin person, på sitt värde som människa. Att plötsligt nästan inte finnas gör många deprimerade, om de inte har något "alternativ-jag" att odla. Så många är sitt arbete idag. Speciellt då om man haft ett stimulerande, utmanande jobb.

Jag läser och jag tänker att så rätt hon har, denna Bodil. Om du närmar dig eller är i pensionen, läs boken!

Tänk att vår lille Theo nu har blivit ett helt år! Han fick dagen till ära klä sig fint...

På caféet i vår lilla stad mötte massor med glada hundvänner upp och firade med leverpastejtårta!

Födelsedagsbarnet höll igång mest hela tiden, här med söta lilla kompisen Spira (pudel-powder puff)

                                                  

                 Porträtt av Spira

Här väntar Theo och jaktlabbetiken Bubblan på godis från köpedisken...

"Dom säger att JAG är liten, men 12-veckorsvalpen Mimmi (papillon-powderpuff) är då verkligen MINI!

                                                  

            Porträtt av Mimmi

Jag blev litet full i skratt över Helens inlägg om att "slopa offerkoftan" - men egentligen är det ju ingenting lustigt alls med det. Alldeles för många av oss ikläder sig ibland rollen som offer och drabbad, av allt från att man känner sig övergiven och ensam till tåskav och kränkthet över någon påhittad oförrätt... (Nu menar jag ju förstås inte att ALLT folk säger är påhittat och att det inte finns några orättvisor här i livet, men...)  I alla fall var Helens inlägg mycket klokt och läsvärt.

Jag har väl själv ibland varit på god väg att hänga på mig den där koftan, men se då har jag blivit ordentligt satt på plats av en suverän mailkompis jag har turen att ha! Hon är klok som få och har också förmågan att skriva precis rätt ord vid rätt tidpunkt, ord som inte sårar men som får mig att tänka efter och tänka om.  Tack Berit för att Du finns!

Ett fång rosor till dig!

Så står det om man vill göra ett inlägg på en Blogspot-blogg. Så följer en ramsa med några ihopkastade bokstäver som man skall fylla i en ruta. För att bevisa att man inte är en robot!

När jag hade lämnat en Blogspotkommentar i morse, började jag fundera litet. Hur kan jag egentligen VETA att jag inte är en robot? Att inte vi alla som kallar oss människor egentligen är nåt slags artificiella intelligenser som befolkar jorden? Intelligenta förresten...?

Kanske kan det förklara varför hela världen tycks gå åt helvete? För vore vi alla människor med empati för allt som lever, då skulle vi väl inte låta allt vara som det är?

- är väl vad vi alla behöver just nu???