Ett märkligt fenomen inträffar när jag kliver in i en butik för elektronikvaror. Även om jag VISSTE precis vad jag skulle titta efter, så tappar jag fattningen direkt när en ung, snajdig kille (för det mesta är det killar) dyker upp och frågar om han kan hjälpa mig.

"Vill kika på en laptop" säger jag, som inte är lycklig innehavare av en sådan självklar pryl,  men tycker att det vore bra att kunna gå ut på nätet uppe i sängen. När killen börjar babbla om alla fördelar just den dyraste manicken innehar, fladdrar mina tankar liksom iväg, och jag tappar lusten för att inhandla en laptop eller nånting överhuvudtaget. "Får man känna på den?" mumlar jag, och trycker valhänt på några knappar. Mina fingrar känns alldeles för klumpiga och stora. Jag får känslan av att killen snabbt vill ro affären i hamn, och backar därför. Kommer inte på de viktiga frågorna, och vill inte hamna i sitsen att ha köpt fel apparat. För det mesta, ungefär 100 gånger, har jag i denna fas lämnat affären, med avskedsfrasen "jag får tänka på det ett tag..."

jag köpte ingen laptop idag heller, men investerade en och en halv lusentapp i ett externt minne om 2 TERRABYTE (tänk va!) så att jag för tid och evighet kan spara mina fotos. Alltid nåt.

33 år i samma håla, fantasilöst!

För en som flyttade tjugo gånger under tjugo år!

 De 17 senaste åren på samma fläck - och vilken fläck av vår jord!

Jag levde med ett jobb, i ett jobb.

Det jobbet finns inte mer.

Det jobbet var jag.

Saknar det varje dag.

Speciellt när jag träffar en fd elev, som igår......

Känner mig överflödig och rätt onödig

men mossan jag trampar är mjuk

En urgammal symbol, i form av äkta hantverkssmide, fast felvänd. Tänk dig den horisontalt istället.

Jag grubblar vidare över universums början och slut. Var börjar det? Och slutar? Och vad finns därbortom? Om det inte finns någonting, hur ser ingenting ut? Min hjärna förmår inte begripa. Det snurrar i tankarna.

Mörka energier och mörk materia, röda dvärgar och vita jättar, asteroider och kometsvärmar. Rymden är full med farliga fenomen. Allt kan döda oss, inom loppet av en nanosekund. Om den mörka energin vinner kampen mot den mörka materian så slits ALLT isär i ett huj, i "the big rip". Motsatsen till The Big Bang alltså.

Och solen har sin gång - mot utslocknande och död. Universum expanderar med en alltmer ökande hastighet. Tänker du på sånt nån gång? Nu är det ju inte så stor idé att bry sig, vi far åt helvete hur det än går. Och skulle till äventyrs rymden med alla sina faror inte åsamka jordens undergång, så medverkar vi ju själva till det så gott vi kan.

Under tiden kan vi ju ägna oss åt livets ljusare sidor. Så länge vi har det.