Igår var Theo och jag inne i Stora Staden, fast mest i utkanten, kring Djurgården. Vi träffade kompisen Lena och gick och hälsade på Bonnie på den vackra djurkyrkogården.

Här ligger tusentals djur begravda, allt från hästar till grodor!  Lilla dansk-svenska gårdshunden Bonnie vilar här.

Gravarna varierar från små handgjorda skapelser till riktiga "proffs-gravar..." Nästan överallt låg det små gosedjur och tuggben... Lena och jag grät en stund över alla våra älskade djuränglar..

Theo kollade in många av gravarna.. eller i alla fall leksakerna som låg där...  INTE RÖRA!

För att muntra upp oss gick och fikade vid Etnografiska Museet på Djurgården...

- där Theo poserade med de pampiga lejonen...

 Efter ett tag hade han tagit in hela den spännande omgivningen och betedde sig som en världsvan caféhund!

Igår kom klurige Mighty Quinn på att man kunde krångla sig igenom elbanden in till Lusthusbetet. Det har fungerat utan el hela sommaren.. men nu...

Qatay var ju inte sen att följa efter, men stackars My stod kvar på andra sidan staketet och var ledsen. Som tur var fanns jag hemmavid. Pojkarna förpassades ut, jag satte upp ett extra band, men tji, när jag öppnade igen var det två buspojkar som genast smet in. Nu visste de ju...

                                          Två prinsar som skäms...(?)

Så det blev upp till matte att klura ut nåt sätt att få in el till banden, för att ge respekt. Ha, jag visst väl att de där gamla skaklarna skulle komma till nytta!  Min lösning var lika enkel som genial (om jag får säga det själv)...

                                          Men matte, vad har du gjort???

Två pojkar provade genast att gå igenom, men si, där fick de sig en smäll på nosen!

                                              Här funderar de på vad som hände

Men alpackor är kloka och läraktiga, och en smäll räckte. My, som inte fått någon kontakt med elbandet, var ändå så nervös så jag fick locka ner honom genom korridoren... kunde ju vara farligt!

                                  - och här är han som startade det hela...

Detta Regnets År 2012 kan man verkligen inte klaga på betet! Här har vi i överflöd!

- vår älskade dvärgpudel Sammie fick somna in, befriad från sin svåra sjukdom. Vi satt nere i vårt lusthus, med tända ljus, litet dimmigt ute,  vår bästaste veterinär Matilda gav sprutorna och det sista du gjorde var att slicka min hand... saknar dig varje dag!  Min vackra, vackra Sammie!

Du var alltid så glad, älskade att leka på Agilitybanan..  och ingen hund kan skratta som du!

Stolt och vacker går Mighty Quinn i täten för den lilla flocken när de går upp eller ner till nedre betet....

My går alltid sist...