Ett märkligt fenomen inträffar när jag kliver in i en butik för elektronikvaror. Även om jag VISSTE precis vad jag skulle titta efter, så tappar jag fattningen direkt när en ung, snajdig kille (för det mesta är det killar) dyker upp och frågar om han kan hjälpa mig.

"Vill kika på en laptop" säger jag, som inte är lycklig innehavare av en sådan självklar pryl,  men tycker att det vore bra att kunna gå ut på nätet uppe i sängen. När killen börjar babbla om alla fördelar just den dyraste manicken innehar, fladdrar mina tankar liksom iväg, och jag tappar lusten för att inhandla en laptop eller nånting överhuvudtaget. "Får man känna på den?" mumlar jag, och trycker valhänt på några knappar. Mina fingrar känns alldeles för klumpiga och stora. Jag får känslan av att killen snabbt vill ro affären i hamn, och backar därför. Kommer inte på de viktiga frågorna, och vill inte hamna i sitsen att ha köpt fel apparat. För det mesta, ungefär 100 gånger, har jag i denna fas lämnat affären, med avskedsfrasen "jag får tänka på det ett tag..."

jag köpte ingen laptop idag heller, men investerade en och en halv lusentapp i ett externt minne om 2 TERRABYTE (tänk va!) så att jag för tid och evighet kan spara mina fotos. Alltid nåt.