Idag har jag gjort ett (rätt valhänt) försök att klippa "babylejon-frisyr" på Theo, för att om möjligt dölja hans tilltagande midjemått...  he he    Lyckat?  Njaa, sådär....  

Men huvudet är jag nöjd med!

Det finns bilder som etsar sig fast på näthinnan, i själen, bilder som vägrar att blekna och som gör sig påminda om och om igen, speciellt nattetid.

Barnet som skrikande springer på byvägen i Vietnam, halvt uppbränd av napalm...

Hajen i ett naturprogram som fiskarna skar av fenorna på och slängde tillbaka i vattnet, levande...

Mörkhyade storasystern med jätteögon och svältmage, med lilla skelettbebisen i famnen...

Hästarna som låg huller om buller med brutna ben i slakttransporten till sydeuropa

Huvudet på den dammiga vägen, nånstans i Fjärran Östern...

Hästhuvudet i sängen i filmen Gudfadern...

Det röda vattnet där i Danmarksbukten, där man jagat in en flock delfiner och människorna slaktade dem med långa knivar under skratt och skrik...

Och en bild som jag inte såg, men ändå såg när den beskrevs för mig, av den lilla labradorvalpen som krokades fast i munnen och levande användes som fiskbete, med stel och skräckslagen blick...

Så många bilder

Så mycken grymhet

Det är bilder jag inte behöver för att påminnas om att människan är det grymmaste djuret!

Hur jag skäms för att kalla mig människa!

Jag sätter inte in någon bild här

- så kan det ta en evighet...

                   *

De går helst på ett och samma ställe, och håller man bara rent där så blir det en enda toaplats i hagen! När pojk-alpackorna kissar så vinklar de penisen snett bakåt, så att både Nr 1 och Nr 2 kommer på samma ställe. De kissar och kissar, tycks som om det aldrig tar slut, det kan ta flera minuter.

                  *

Har en alpacka gjort ett toalettbesök, så vill de andra också, och då står de i kö för att komma till, en efter en. Mycket praktiskt, det tar bara några minuter för mig att hålla rent efter mina tre prinsar, per dag!

Här MIghty Quinn som gör ifrån sig:  Han har vinterullen kvar , bilden är från april i år.  

Jag vandrade upp till Expert med min superintelligenta icke-önskvärda hårddisk, och jag behövde inte ens bli upprörd, de bytte den direkt! Till en alldeles normal som jag styr själv.

Ibland går det smidigt.

När jag packade upp den STORA externa HD jag köpte igår, visade det sig att jag inte alls fått en "normal" HD där jag kan lägga in mina bilder, utan ett självtänkande litet monster som ska stå anslutet FÖR JÄMNAN och som själv lägger in och även ÄNDRAR filerna när jag ändrar dem på datorn! DET ville jag ju inte alls! Jag vill ju dessutom BARA använda den för foton!

Funktionerna pratade Expert-försäljaren inte alls om, sa bara att det var en bra och rejäl extern HD. Jag känner mig grymt lurad! Tänk så det kan gå när man inte får rätt information och inte heller vet om vad man ska ställa för frågor, typ "Är detta ett NORMALT externt minne som jag styr själv???" Som om jag skulle ha kommit på den frågan!

Idag går jag tillbaka med eländet! Får väl skaffa en Dummerjönshatt snart!

Ett märkligt fenomen inträffar när jag kliver in i en butik för elektronikvaror. Även om jag VISSTE precis vad jag skulle titta efter, så tappar jag fattningen direkt när en ung, snajdig kille (för det mesta är det killar) dyker upp och frågar om han kan hjälpa mig.

"Vill kika på en laptop" säger jag, som inte är lycklig innehavare av en sådan självklar pryl,  men tycker att det vore bra att kunna gå ut på nätet uppe i sängen. När killen börjar babbla om alla fördelar just den dyraste manicken innehar, fladdrar mina tankar liksom iväg, och jag tappar lusten för att inhandla en laptop eller nånting överhuvudtaget. "Får man känna på den?" mumlar jag, och trycker valhänt på några knappar. Mina fingrar känns alldeles för klumpiga och stora. Jag får känslan av att killen snabbt vill ro affären i hamn, och backar därför. Kommer inte på de viktiga frågorna, och vill inte hamna i sitsen att ha köpt fel apparat. För det mesta, ungefär 100 gånger, har jag i denna fas lämnat affären, med avskedsfrasen "jag får tänka på det ett tag..."

jag köpte ingen laptop idag heller, men investerade en och en halv lusentapp i ett externt minne om 2 TERRABYTE (tänk va!) så att jag för tid och evighet kan spara mina fotos. Alltid nåt.

Ibland sätter jag mig på en pall i alpackahagen och utövar litet yoga. Eftersom alpackorna är nyfikna på allt jag gör, så står de strax runt omkring mig. De faller lätt in i ett medetativt tillstånd och står blickstilla och andas i samma takt som jag. Fascinerande. Och mycket avkopplande!

                      Även busige och energiske Qatay kommer in i lugnet...

                      - och My´s huvud blir så tungt så han måste stödja det på staketet!

Jag har alltid tyckt att det varit svårt att sälja djur. Förr i tiden hade jag uppfödning av raskaniner (Stora Silver, Bourgogne, Dvärgsiameser) och för varje kaninunge som hämtades led jag stora kval, hur bra köparna än verkade vara.

När jag i natt tänkte efter, så har jag faktiskt sålt SEX stycken hästar, helt otroligt. Det började 1982 med nordsvenska Moas fölunge, Syningetösen. Redan vid betäckningen hade vi bestämt att vi inte skulle kunna ha kvar fölet, så då var jag inställd på det. Det gick lättare än jag trodde. Senare blev det komplikationer och vi köpte tillbaka henne, men hon fick slutligen ett gott hem och ett mycket gott liv på en liten gård som älskad familjehäst.

År 2003 sålde jag shettisen Spöket, som tydligt visat att han gillade barnaktiviteter mer än allt annat, och då jag köpte underbare Sveipur (islänning)  fick Spöket börja en ny (och ff framgångsrik) karriär som ridskoleponny på Syninge Ridskola. Hos Marika har han fått ett toppenliv och det ångrar jag inte en sekund.  Här på fotot tillsammans med kompisen Vhiskur (islänning) hemma hos mig.  

Min hälsa och Sveipurs behov av kontinuerligt men omväxlande arbete, gjorde att jag 2007 sålde honom efter stor vånda och mycket velande hit och dit.  Här rider jag honom  (foto Vivi Brönning)

 - och här uppträder han som ett riktigt skogsrå i vår lilla aspdunge

Jag ville verkligen att han skulle hamna i rätta händer, och mer rätt än hos Gitte kunde han inte hamna! Idag har han det mest underbara och omväxlande liv man kan tänka sig ( se Nissebus´blogg i listan)

Det var TRE hästar det!

Som sällskap till min kvarvarande islänning Vhiskur köpte jag det fantastiska welsh mountainstoet Exzentrik´s Nyponros när hon bara var ett föl. Tyvärr var Vhiskur mycket elak mot den lilla, och blev därmed förvisad över vintern till Syningestallet.   

Jag köpte  därför hastigt och lustigt tvååriga welsh mountainstoet Mälby´s Cinnamon som sällskap till Nyponros.

Nyponros var vacker som en dag och plockade hem utmärkelser i alla utställningar vi deltog i...

Här har hon fått guld och BIR på en utställning Vätö.

Cinnamon var en underbar och godmodig liten ponny, också hon vacker som en dag. Här i stallet.

- och här vid treårstestet i Riala.. väl visad av Marika Teinert.

För att allt inte är så enkelt, blev Cinnamon och Nyponros väldigt osams, och det ville inte ge sig. Bråk och slagsmål mest hela tiden.... det gick bara inte.

Jag fick kontakt med welsh mountainuppfödaren Joanna på Stuteri Nemo, och vi bytte så att hon fick Cinnamon som avelssto och jag fick ettåringen Meya. Tanken var att Nyponros skulle komma bättre överens med en yngre kompis i hagen...  och det funkade också väl!    Meya nykommen..

-och här är de båda i hagen  vårvintern 2009.

Meya var också hon otroligt vacker och gick etta bland ettårsstona vid Riksutställningen 2009..

De båda små stona var mycket livliga, och kom rusande så fort de såg mig. De var alltid redo för nya kul aktiviteter, men min trasiga kropp sade stopp, det är heller inte så lätt att jobba små energiexploderande ponnyflickor på egen hand.

Eftersom både var så fina och guldbelönade, beslutade jag mig, som vanligt med stor vånda, att låta dem få nya hem och verka i aveln eller som ridponnier . Det kändes som ett slöseri att låta dem damma igen i min hage, och jag fick ständigt dåligt samvete av att se dem och deras arbetsvilja. Sagt och gjort.

Nyponros såldes till Joanna i Halland, och har fått föl där. Meya såldes till Norge, tänkt för en framtida karriär inom utställning och avel, men förolyckades sorgligt nog i hagen.

Vhiskur fick trevligt sällskap av Marikas russto Celina under sin sista tid

-och i juni 2010 fick han somna in, efter fyra år av olika behandlingar och hagvila, där inget hjälpte mot hans smärtor i bakbenen. Mina hagar stod tomma, men efter ett tag kom alpackaprinsarna, och resten vet ni!