- vilket My här visar med matskål och vattenhink i chica färger

Jag har sedan maj månad 2011 kämpat med fotsår på gråe Tamya. Har inte kunnat skriva om det här på bloggen, för det var varit för jobbigt. Såren har kommit och gått, med svullnad och ibland vätskande, blödande öppna sår. Jag har med hjälp av Kamelhälsovården, egen veterinär och otaliga kunniga alpackauppfödare provat precis ALLT utan större framgång. Antibiotikasalva, mitesbekämpning, penicillinkur, salva mot svamp, ljumma fotbad, zinkpasta, cortisonspray... you name it, vi har provat det!

Det har inte spelat någon roll om det varit torrt eller blött, kallt eller varmt, såren har återkommit med ojämna mellanrum och till synes utan anledning. Tvärtom har de reagerat negativt på antibiotikabehandling och blivit än värre. Vid årsskiftet var jag på väg att ge upp, för även om prinsen aldrig visat hälta eller smärta så kan man bara inte ha ett djur som går omkring med sådana fötter!  När jag var nära att boka in avlivning, fick jag ett råd av ängeln Emily: prova fotbad med Virkon! (Hon har jobbat med i stort sett alla sorters djur, inklusive får och getter)

Här är Emily med sin vackre godkände fjordhingst Gandalf 268:

När det blev några plusgrader i januari totade jag ihop ett fotbad och lät Tamya bada några minuter med varje fotpar. Till min oerhörda förvåning började fotsåren att dra ihop sig redan dagen efter!   Jag vågar ju inte riktigt  tro på att det här ska hålla i sig, varje dag kikar jag med bävan på hur fötterna ska se ut, men det ser bra ut. Tänk, där har jag lagt ner tusentals kronor på alla receptbelagda medikamenter, och så gick det att köpa pulver för några hundralappar på Granngården! Jag jublar och vågar hoppas på en framtid för min vackre prins, och min tacksamhet mot Emily är enorm. TACK EMILY!

Jag är noga när det gäller att hålla utlovade tider. Har man sagt kvart i, så ska det vara kvart i och inte över. Sen kan det förstås vara skillnad på om man står på en flygplats och inväntar en avgång, ska hinna med ett bestämt tåg eller bara är hemma och inväntar någon som ska komma. Olika viktigt liksom. Men om man bestämt nåt och inte kan hålla tiden så bör man höra av sig. I annat fall tillhör jag det folkslag som blir halvt galen. Ja, jag vet att det är otåligt och kanske nästan otillåtet att vara så noga och att dessutom hetsa upp sig så. Men det är sån jag är.

När jag har en tid att passa planerar jag min dag efter det. Visst är det lättare om man inte är omgiven av snoriga bebisar, jamande kattmammor som just ska föda eller strejkande bilar, det medger jag. Men...

När det gäller annonser man satt ut, så är ju folk helt knasiga, de ringer och hör sig för, får vägbeskrivning och vi gör upp om dag och tid, och sen dyker människan helt enkelt inte upp! Det händer inte bara vid enstaka tillfällen, utan är vad jag förstår av min bekantskapskrets ganska vanligt. Fy på er!

Jag undrar om det verkligen är så att alla ni läsare som är djurvänner INTE reagerat på mitt förra inlägg om fiskarnas plågsamma hantering? Det måste väl vara fler än Kicki och Katarina som håller med? Eller?

Har du någon gång tänkt på hur det känns för en fisk att bli upphissad ur vattnet med en krok i munnen? Att slängas in i båten eller upp på land för att långsamt kvävas ihjäl?

Som liten fiskade jag, som de flesta andra därute i Stockholms skärgård. Men vid ett tillfälle, jag var väl runt 20, drog jag upp en fisk som skrek. Ja, den skrek! Det var förmodligen nånting med luft i gälarna, men det lät precis som ett djur i nöd. Vilket det ju också var. Det chockade mig, och fick mig att verkligen tänka efter. Skulle människor fortsätta att fiska på ett sånt grymt sätt, om fiskarna skrek och kved? Förmodligen inte, man skulle i alla fall ha ihjäl dem snabbt för att slippa höra....

Jag blir alltid väldigt illa till mods när jag ser att man inte bryr sig, utan låter fiskarna självdö. Eftersom jag på 70-talet hade ett flertal akvarier med många olika fisksorter, så vet jag att fiskar också har sina egna personligheter. Titta bara på Ann-Louises fiskblogg!

Foto: Ann-Louise Ryrvik

Så nästa gång DU fiskar, se till att ge dina offer en respektfull och snabb död!

Igår avnjöts den månatliga pudelpromenaden i det vackra vädret, halt men trevligt. Efteråt fikade vi på Tangens hundcafé. Där är hur fint som helst! Theo bara ÄLSKAR att vara där och träffa alla hundar, stora som små. Han vill hälsa på alla! Igår träffade han bl a en bedårande mopsvalp (Tyson) och de lekte så att det stänkte..

Mellan lekrusherna tog de en liten paus och drack vatten. Behövligt!

Cafédottern Tove ville liksom alla andra ta upp den lille kramgoa mopsen, som inte alls hade något emot det.

Peter ägnade sig åt en stunds pudelkel där på golvet....  Mirou, Theo och Mynta.

Storpudeln Frihamras Mirou är en särdeles vänlig hund som alltid har en stund över för att gosa med alla! Hon har en sådan personlighet som gör att man skulle kunna tänka sig att skaffa en storpudel, något som förut för mig varit otänkbart!

Schnauzern Rocky mös i caféhörnet med sin matte.

Stilige storpudelkillen Otto beundrade alla vackra pudelflickor....

- och nyfriserade Vissla visade gärna sina snygga linjer!

- och toypudelpojken Jamie vågade sig efter ett tag ut på golvet, efter att ha suttit under soffbordet och kikat.

Mirous matte Kicki får alla att sitta fint (utom Mynta som är litet otålig just då)

Den undersköna mellanpudeln Mynta ställde upp sig fint för fotografen!

- men den här trion var synnerligen godissugna och vände baksidorna till!

'  

Det är mycket viktigt att vara social och hälsa hövligt när man är på hundcafé! (Mirou, okänd och Enzo)

Enzo är också en mops och bor tillsammans med Tyson och Jamie. Det blev många mopsbilder, men de är ju så oerhört fotogenuiqa! Svarta pudlar är tyvärr väldigt svåra att fotografera... i alla fall inomhus.

Det var som sagt MYCKET mops igår! Kanske har Tove nåt godis?

Efter alla aktiviteter måste man ta igen sig - Theo hamnade i nån sorts koma vid hemkomsten!

Idag är himlen blåare än blå, frosten glimmar i varje liten gren, som barndomens Frosted Flakes (det var mycket socker där!)

Utsikten genom vardagsrumsfönstret mot fågelträdet är inte så pjåkig. Man borde känna sig mer tacksam!

Från arbetsrummet där jag sitter nu, ser man en liten frostad björk. Bakom till höger, ser Du den lilla röda fågelholken? Ännu har ingen flyttat in i mina nya fågelbostäder, men många spekulanter är och tar sig en titt!

Jag är sedan länge en Springsteen-fan och när jag hör ovan nämnda låt tänker jag att det namnet hade passat bra på Theo!

Hans själs älskade och bästa lekkamrat Mynta är dubbelt så stor som han själv, men det avskräcker honom inte alls.

Igår lekte de i den mjuka snön så att det yrde.... Hon vräker omkull honom, hoppar på honom, men inte ett pip hörs..

Det ser ju ut som om det är fråga om slagsmål, men inte då. Bara kärleksfull energiurladdning!

Mynta attackerar!

- men Theo går genast till mottack. Det gäller att hålla ställningarna här!

Man kan tro att det är Riala-vargen som anfaller.. tjaa, det är ju ändå en släkting...

Men lekstunden slutar i en öm omfamning, detta är ett kärlekspar om något...