Min busigaste alpackapojke är helgalen i att träna!

När han ser klickern och bollen kommer han rusande.

Vid ordet "boll" så sparkar han bollen, med snygga, höga knärörelser...

I början använde han mest vänsterfoten, men nu går det bra med båda! (fast en i taget förstås...)

"Kamelpojkarnas" fina sommartak bakom stallet (som är sommarstängt) har försetts med sidoväggar och takränna och är nu ett perfekt uterum. Husse tyckte synd om dem för att det blåste in och åtgärdade det genast. Och pojkarna tackar och ligger där titt som tätt...

"Kolla kolla vårt fina uterum!"

"Matte skrämde upp oss..."

Intresserade gossar kontrollerar inskyfflingen av grus i vinterstallen...

 - älsklingen My i fridfullt idisslande... puss!

Jag har haft egna hästar i 36 år, innan dess var jag en hästgalen unge.

Nu har jag alpackor, har bara haft dem i två års tid. De båda arterna har en del gemensamt, de är t ex flockdjur, tillika bytesdjur, flykt kommer före försvar. Både alpackor och hästar är underbart personliga, självklart, det är ju varje djurart.

I mitt stall hängde jag under hästarnas tid upp s k  köldridåer, 30 cm breda tjocka plastremsor, som ger efter när man går igenom dem, men är effektiva i att hålla insekterna utanför.

För hästarnas del tog det lång tid att vänja sig vid att gå igenom plastremsorna. Jag ledde dem fram och tillbaka åtskilliga gånger, ändå dröjde det ett bra tag innan de vågade gå in genom dem. Men alpackorna kastade bara en enda blick på nyheten när jag hängt upp köldridån, sedan stack de in huvudet och gick igenom. Så enkelt var det!

Här går My in...

Man kan tro att det är tre svanar som rör sig utanför stalldörren..

Är det kanske en gremlin där? Nix, det är Mighty Quinn!

De små hästtjejerna som var på besök häromdagen var MYCKET intresserade av alpackornas grimmor. Ja, det är ju inte så mycket utrustning man kan köpa till sina prinsar... mer än grimmor och grimskaft. Borstar o dyl är uteslutna, eftersom man ALDRIG borstar alpackan (om den inte skall åka på utställning)

De förhörde sig noggrant om de olika grimmorna, vems grimma som hade vilken färg, hade alpackan haft den med sig eller hade jag köpt den senare? De tyckte inte om att grimmorna satt i oordning, och rättade genast till det. Hur gulligt som helst! Mitt hjärta får härdsmälta direkt när små människor är så nyfikna och ordningssamma!

Nu är grimmorna alltså sorterade och det återstår för mig att skaffa namnskyltar att sätta ovanför krokarna....

Från vänster: Qatay´s, Mighty´s och My´s.

Alpackor är nyfikna och speciellt nyfikna är de mot små barn, så lagom storlek! Det viktiga är bara att man håller låg profil, inte tjoar och inte viftar omkring för mycket. Men barn har en sällsynt förmåga att leva här och nu, kanske därför de går så bra ihop med djur?  Vilma, Vendela (skymd) och Linn hälsar på prinsarna vid sitt besök igår.

Mighty är en särdeles social alpacka och här kollar han in Linn extra noga...

Trots att Vendela stod på knä var My tveksam, han är ju som han är....  blyg!  

-  här står alla tre på kö för luzernpellets,  My håller sig förstås i utkanten, men var likväl intresserad, och fick sig några godis han också..  Qatay, han håller sig ALDRIG i utkanten!  Ofta först fram!

- är nog det värsta jag vet! Smulor och tespill överallt. Jag vill allt sitta upp när jag äter!

Men prinsarna hade ingenting emot att få sin frukost i sängen, i morgonens hällande regn. De mumsar förnöjda sitt hö, äter sina mineraler och fick t o m vatten i hink. Är man prins så är man!