Kattis efterfrågade foton av mina fyra prinsar.. så lydig som jag är gick jag ut med kameran... Här är de tre stora:

- och här är den lille, nästan alltid med en handske i munnen (om han lyckats ta nån)

  My ser ut precis som han är: Världens mjukaste och mildaste alpackapojke!

- medans Qatay ser ut som den buspojke han är!  Han borde hetat Napoleon, för han har minsann både mindervärdeskomplex som storhetsvansinne... Han är direkt på om nån annan får en lusernpelletsgodis, grymtar och gnäller som ett bortskämt barn... "Mej också! Jag med! Mej mej mej....!"  Men han är störtrolig och energisk och man kan aldrig vara arg på honom någon längre stund, den lille clownen...

Qatay och Mighty

Theo älskar att pussa på packapojkarna, här med My 

När dimman sveper in är det bästa fotovädret, och då måste jag alltid plocka med mig kameran. Alpackaprinsarna poserar villigt..

Och regnet det bara öser ner och fyller allt med vatten, blött, svampigt blir gräset, allting rinner iväg... bra för grundvattnet men ...  mina pojkar är genomblöta, för trots att de har TVÅ stall att välja på så stannar de gärna ute i det blöta. Märkliga djur. Men de väljer ju själva!

Har kanske visat nåt liknande förut, men... SER DU skillnaden på My på de båda bilderna?! Den första bilden tog jag då jag ännu inte köpt honom, den andra bilden, ja den är från rätt så nyligen. Snacka om skillnad på kontakten!  

Nån däruppe verkar ha ett gott öga till mina prinsar. Skickade ner strålar av alla de färger just på dem! Normalt brukar man säga att man hittar en kruka med guld där regnbågen går ner, men de här är ett snäpp bättre ändå!

Ja My är en riktig smutsgris!!! Rullar sig i värsta leran... 

I morse var det tre frostprinsar som gick nere på betet. Men de bryr sig inte. De är ju svepta i ALPACKAULL!

Det är också så SKÖNT att slippa oroa sig för frostnupet bete. Annat var det när jag hade mina islänningar och ponnier. För de kan ha svårt att tåla just frostnupet. Vissa sockerarter lär bildas, som inte är nyttiga för hästmagar. Men alpackorna verkar klara det mesta. Kommer man från klimatet i Anderna så....

Mighty Quinn älskar fortfarande sin matte, trots kastrationen. Han verkade inte ens märka nåt, så fort gick det!

- var det igår. Jag höll på att förlora min älskade alpacka Qatay.

Mighty Quinn, som är en mycket vänlig och snäll alpackahingst, hade tyvärr börjat trakassera stora vita veke My. Mighty jagade honom och verkade tycka att My såg ut som ett sto, så han försökte bestiga honom. Och My uppförde sig minsann som ett fånigt fruntimmer, skrek pipigt högt och sprang undan. Matte fick komma med långpiskan för att skipa fred. Så kunde vi förstås inte ha det i hagen. Alltså var det dags för Mighty att mista de små kulorna---

Medan vi väntade på veterinären, fick pojkarna som vanligt luzernpellets i sina små rosa skålar. Plötsligt började Qatay rossla och rassla, kastade sig på marken, rullade med ögonen och gapade förtvivlat. Grönt slem kom ut ur mun och näsa, och han verkade inte kunna andas, näsborrarna var stora som kaffefat. Jag masserade strupen på den långa halsen och försökte med små lätta slag från baksidan att få stoppet att lossna. Det blev bara värre. Foderstrupsförstoppning! Det hade jag aldrig varit med om under de drygt två år jag haft prinsarna. Skulle jag förlora min alpacka precis nu när veterinären var på ingående?

Så gick autopiloten igång och tänkte "Heimlichmanövern"! Jag greppade om Qatays bröstkorg så gott det gick och tryckte till, så hårt jag kunde och snabbt. POFF så flög en stor grön klump ut ur hans mun.. slemmig och ihopkletad. Nu var tydligen luftvägen fri igen, för Qatay kunde börja andas. Han var väldigt medtagen men hämtade sig tämligen snabbt, och när veterinären dök upp ungefär tio minuter senare så verkade han rätt ok.

                                   Qatay vilar ut efter pärsen

Vi tog in alpackorna i stallet och veterinären gav Mighty "Nils-Einars alpackacocktail", tydligen mycket potent, för han slockande på stört. Rakt ner i halmen. Duktiga veterinären Aja jobbade snabbt och skickligt, och det gick i ett huj att både skära och sy ihop. Sövningen slutade att verka lika snabbt som den började, och direkt efter ingreppet var Mighty på benen, om än något vinglig. Han släpptes ut till de andra, men se då skulle My minsann hämnas och utnyttja det tillfälliga övertaget. Så han började hoppa på Mighty istället! Icke sa Nicke, och stängde in Mighty och Qatay i boxen, och My fick stå utanför och vänta.

                                      Instängda gossar vilar ut

                                      My väntar otåligt utanför : "Vad gör ni därinne?"

Efter några timmar fick de komma ut, och allt verkade rätt ok. I morse var de precis som vanligt, och matte kunde andas ut...

                               Mighty har blivit en HEN. Men lika söt ändå...

- så kan det ta en evighet...

                   *

De går helst på ett och samma ställe, och håller man bara rent där så blir det en enda toaplats i hagen! När pojk-alpackorna kissar så vinklar de penisen snett bakåt, så att både Nr 1 och Nr 2 kommer på samma ställe. De kissar och kissar, tycks som om det aldrig tar slut, det kan ta flera minuter.

                  *

Har en alpacka gjort ett toalettbesök, så vill de andra också, och då står de i kö för att komma till, en efter en. Mycket praktiskt, det tar bara några minuter för mig att hålla rent efter mina tre prinsar, per dag!

Här MIghty Quinn som gör ifrån sig:  Han har vinterullen kvar , bilden är från april i år.