Inlägg publicerade under kategorin Alpackaprinsarna

Av Ubitt - 22 januari 2012 11:41

http://www.nybogard.com/till-foersaeljning2



Om du går in via denna flik så hittar du en mycket intressant sida från Nybo gård, med bilder på hela djuret och dess ull och vad färgen kallas. Kan rekommenderas!!!


Här ett exempel på ull i appaloosa-färg

 

ANNONS
Av Ubitt - 16 januari 2012 21:16

 

De här två vackra alpackavalackerna såg jag första gången i juli 2010 hos Roslagens Alpacka. De tillhör numera min kärlekstrio! (Jag tror aldrig att jag sett My (den vite) så ren efter detta tillfälle! Måntro Sarah hade tvättat honom?)


 

Qatay, Tamya och My (Milky Way) vill ibland äta på exakt samma tuva!

ANNONS
Av Ubitt - 14 januari 2012 17:42

Mitt liv med alpackor startade i juli 2010, då jag besökte Roslagens Alpacka. Där i hagen gick en samling färgglada alpackor!

 

Ni kanske känner igen tre av dem?

Av Ubitt - 14 januari 2012 17:38

Här ser vi uppfödaren till mina pojkar, Sarah, som klipper store snälle valacken Wakatay´s klor. Står snällt som en häst! (inte det helt vanliga, vad jag har förstått...)

 


Wakatay är ju även i övrigt mycket tam och kelig, här gosar han med söta alpackaherden Junia, i juli 2010.

 

Av Ubitt - 11 januari 2012 20:39

Maria undrade hur alpackafötter ser ut. Så här kommer några bilder. Den första har jag lånat från Österlens alpackas hemsida. Den visar en alpackafot underifrån, man ser den stora och rätt så mjuka trampdynan. Den gör att alpackan går mycket tyst (man hör inte om de kommer bakifrån gåendes över gräset) och inte nöter ner underlaget som hästar gör.

   När man klipper så tar man med en sekatörliknande tång av det horn som vuxit ut just framme vid klospetsarna, försiktigt så att man inte klipper i pulpan, litet i taget.


 

Detta är en alpackafot sedd uppifrån, här syns klorna, inte så olika en get- eller fårklöv?

Av Ubitt - 9 januari 2012 06:18

 

 

För ett och ett halvt år sedan blev jag med alpackor. Det hände egentligen av en ren slump, som så mycket annat som råkar inträffa i våra liv. I augusti damp de tre märkliga djuren ner i min hage. Hummande och storögda vandrade de runt och bekantade sig med sin nya värld. Jag hade läst om detta : ”Det trevliga hummandet som alpackorna ger ifrån sig när de betar gör att man brukar kalla dem Ängarnas Delfiner...” Idag vet jag bättre. En alpacka hummar bara om den är orolig eller undrande. Mina är helt tysta nuförtiden, vilket är ett gott tecken på  trivsel.

 

Folk kom vandrade från när och fjärran för att titta på dem. ”Är det kameler?” ”Lamadjur?” Den allra vanligaste frågan var ”vad har man dem till?” och ”vad gör du med dem?” Det verkar som om man nödvändigtvis måste ha någon slags nytta av alla djur som är större än en hund eller katt. Antingen susar man runt på deras ryggar (som med hästar), eller äter upp dem (som med de flesta andra djur). Men alpackorna framkallar inte dåligt samvete för att man inte ”arbetar med dem”, med dem är samvaron helt befriad från sådana lutheranska krav.

 

 

När jag svarade ”jag har dem bara för att de är så fina” möttes jag av konstiga blickar. ”-och så har de väldigt fin ull!” tillade jag snabbt, och då kom leendena tillbaka. Deras ull är verkligen fantastisk, luktar inte alls och är mjuk och varm och mycket lättbearbetad.

 

Det är något speciellt att umgås med alpackor. De är oerhört sociala och nyfikna, men har en väldig integritet, vill inte bli berörda alls. ”Nära men inte för nära...” Man måste vara helt lugn och avslappnad, sjunka ner i nuet och bara vara. Alla stressade gester och höga tonfall måste lämnas utanför grinden om man vill få kontakt med dem. I annat fall kan man räkna med att alpackorna snabbt befinner sig i bortre änden av hagen...

 

Alpackor är tämligen lättskötta om man bortser från ”hands-on-hanteringen”. De behöver en torr och vindskyddad plats att vila på. Mina har tillgång till ett litet lösdriftsstall, där det alltid finns gott om ren halm och fint hö. De äter bara 1,5 – 2 kg hö vardera per dag, men behöver få särskilda kamelmineraler i små doser, bara någon deciliter per djur och dag. De smutsar inte ner överallt i hagen utan använder gärna samma plats som ”toalett”, och det gör det synnerligen lätt att mocka rent, speciellt om man håller efter träcken dagligen.

 

Man borstar inte ullen alls, får inte, men de måste klippas helt en gång varje vår och klorna får klippas med jämna mellanrum eftersom de ständigt växer. De mjuka trampdynorna under fötterna gör att alpackor inte alls sliter på underlaget på samma sätt som t ex hästar, därför kan de vistas på känsligare marker. När det är riktigt hett älskar alpackorna att duscha, tar jag fram vattenslangen kommer de galopperande och trängs där i vattenstrålarna!

 

Alla tre alpackapojkarna har förstås olika personligheter. Store vackre gråe Tamya är den lilla flockens osvurne ledare. Han höll sig till att börja med litet på sin kant, tyckte väl att jag var väl ofta inne i hagen, och gillade inte att jag började träna dem. Träna dem?

 

Den minste av dem, mörkbrune Qatay, är en riktig tuffing, nyfiken och orädd. Han upptäckte snabbt att matte kunde fungera som en godisautomat, när jag försökte vinna deras förtroende med hjälp av goda luzernpellets. Han var så fräck och svårhanterlig att jag började fundera på om jag kunde behålla honom. Men istället för att ge upp började jag klickerträna honom. Han är snabbtänkt och full av energi, och tyckte att klickerträningen var jätteskojig. Nu gör han glatt olika konster, som att sparka fotboll, kasta iväg en liten mjuk boll, pingla i klockor och backa, allt för att få en klick och godis. I och med träningen blev vår kontakt enbart positiv, och idag är han lätthanterlig och helt oproblematisk.

 

Store vite My var från början tämligen skygg och ängslig. Uppfödarna trodde att det skulle bli svårt att få honom att gå i grimma. Just att gå i grimma på små utflykter utanför hagen är en trevlig aktivitet som alpackorna gillar, när de väl lärt sig. Av någon anledning fattade My snabbt tycke för mig, och följde mig överallt med sin kärleksfulla blick.

 


Han är fortfarande mycket känslig, men vill väldigt gärna vara i min närhet. Som jag skrev i början så tycker alpackor i allmänhet inte om att bli berörda, men My uppskattar om jag försiktigt smeker honom på halsen, då står han alldeles stilla. Att få röra vid mina alpackor är en upplevelse som fyller mig med en stilla lyckokänsla! Att promenera med alla tre utanför hagen är makalöst. Det känns som om man är speciellt utvald när man får dessa djurs förtroende och de följer en.

 

 

Någon sade till mig ”vet du varför så många människor får goda vibbar av alpackor?” Njaaa? ”Jo, för att de alltid ler!” Och det är så sant. Deras munnar är vinklade uppåt och deras ögon ser ut att vara fyllda av världens all visdom.

 

Jag finner frid i alpackahagen. Där möts djur och människa själ mot själ, helt utan prestationskrav. Magiskt!

 

 

 

 

 

 

 

Av Ubitt - 7 januari 2012 13:49

- och matten älskar den också!

 

Maken till arbetsbesparande ting finns nog inte! Inte längre nåt  bankande av is i vattenbaljan, släpande med tunga vattenhinkar... och djuren älskar tempererat vatten istället för isande kallt!

 

Av Ubitt - 5 januari 2012 20:32

Varför trivs människor så väl i alpackors sällskap? Jo, för att de alltid ler! Se bara på My här nedan! My är mattes speciella älskling och en riktig solskenshistoria! Honom fick jag litet billigare för att han var relativt skygg. Redan från början fastnade vi två för varandra och har i dag ett mycket kärleksfullt förhållande.


    

Att de dessutom är väldigt mjuka och respektfulla i sitt sätt, närmar sig nyfiket men försiktigt, gör det hela ännu bättre. Även människor som är hästrädda brukar i regel inte ha några större besvär att gå in hos alpackorna.


  

Qatay är en tämligen framåt och självmedveten alpacka. Han älskar att beundra sig själv i spegeln. Han är orädd och älskar att träna och gå på promenad... Han är också en riktig hejare på bollspel!

 



Tamya, min store vackre grå gosse är ledare i trion. Han har liksom alla alpackor en underbar ull och dessutom i  underbara gråa nyanser.

 


Och lille pudeln Theo, 10 månader, kommer också att figurera på denna blogg!

 


Stolt och röd travar han elegant runt i gräset, den mest bortskämda hunden i hela världen?

 

Presentation


Jag skriver inte om vad jag har på mig - eller vad jag ätit till frukost, men om mina djur och livet.... många foton!

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ alpackaprinsarnasblogg med Blogkeen
Följ alpackaprinsarnasblogg med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se