Igår for mina prinsar. Efter att ha gråtit hos dem i fållan, My stod så stilla och lät mina tårar fukta hans ulliga hals,  ja alla pojkarna förstod förstås att något ovanligt var å färde, så var det dags.

Motvilligt lät de sig lastas och åkte till sitt nya liv bland nygamla alpackakompisar.

Det här var nog det värsta i hela flytthistorien, inte så här det var menat, vi skulle ju åldras ihop!

Jag tröstar mig med att de får ett gott liv med god vård av alpackakunniga människor, men sorgen är inte desto mindre. Att gå förbi stallen utan att deras nyfikna små huvuden kikar fram bakom knuten och följer mina steg....

Ni finns i mitt hjärta för all framtid, älskade prinsar! Att skiljas åt är att dö en smula, och just nu känns det rätt ruttet. En allt annan än glad påsk.

Har fått rapport om att allt gått bra, de har redan funnit sig väl tillrätta i nya flocken. Min trygga trio!