Det finns bilder som etsar sig fast på näthinnan, i själen, bilder som vägrar att blekna och som gör sig påminda om och om igen, speciellt nattetid.

Barnet som skrikande springer på byvägen i Vietnam, halvt uppbränd av napalm...

Hajen i ett naturprogram som fiskarna skar av fenorna på och slängde tillbaka i vattnet, levande...

Mörkhyade storasystern med jätteögon och svältmage, med lilla skelettbebisen i famnen...

Hästarna som låg huller om buller med brutna ben i slakttransporten till sydeuropa

Huvudet på den dammiga vägen, nånstans i Fjärran Östern...

Hästhuvudet i sängen i filmen Gudfadern...

Det röda vattnet där i Danmarksbukten, där man jagat in en flock delfiner och människorna slaktade dem med långa knivar under skratt och skrik...

Och en bild som jag inte såg, men ändå såg när den beskrevs för mig, av den lilla labradorvalpen som krokades fast i munnen och levande användes som fiskbete, med stel och skräckslagen blick...

Så många bilder

Så mycken grymhet

Det är bilder jag inte behöver för att påminnas om att människan är det grymmaste djuret!

Hur jag skäms för att kalla mig människa!

Jag sätter inte in någon bild här