Vivis o Lasses sex hundar är väl de raraste som finns!

Fem stora och en liten, och alla är de jättegulliga mot lille Theo. Harmoniskt och fridfullt på

promenaderna, och sen dimper alla sju ner i en enda hög och vilar....   magiskt!

Såg att jag (ofrivilligt) odlat ett salladstorn nere i rabatten!

"Kamelpojkarnas" fina sommartak bakom stallet (som är sommarstängt) har försetts med sidoväggar och takränna och är nu ett perfekt uterum. Husse tyckte synd om dem för att det blåste in och åtgärdade det genast. Och pojkarna tackar och ligger där titt som tätt...

"Kolla kolla vårt fina uterum!"

"Matte skrämde upp oss..."

Intresserade gossar kontrollerar inskyfflingen av grus i vinterstallen...

 - älsklingen My i fridfullt idisslande... puss!

Förlåt min dåliga aktivitet här på bloggen, men vi har varit utslagna av en kraftig sommarinfluensa, som lämnade en ihållande och jobbig hosta efter sig... och när det äntligen började ge sig, fick jag naturligtvis Borrelia av sommarens andra fästingbett! Antibiotika igen! Suck.

Theo har träffat sommargrannens fars lilla fyramånaders söte Lhasa-Apso / Shih tzu korsningen Arnold.

Det lektes så gräset yrde!

Arnold blev liksom de flesta helt fascinerad av alpackorna... här pussar han Qatay (foto Christer Orrebrink)

Theo på trappan, på spaning efter lekkamrater...

Hittat i min blomsterrabatt:

I en tävling om den titeln skulle utan tvekan  söta lilla Spira komma till final! Spira var på besök hos Theo igår, och de lekte så att gräset flög.. 

Snabbast var Spira!  Här med Theos kanin...  

Hon fick också hälsa på The Paca Boys...

- och lillhusse Joel blev mäkta populär hos trion!

Jag har haft egna hästar i 36 år, innan dess var jag en hästgalen unge.

Nu har jag alpackor, har bara haft dem i två års tid. De båda arterna har en del gemensamt, de är t ex flockdjur, tillika bytesdjur, flykt kommer före försvar. Både alpackor och hästar är underbart personliga, självklart, det är ju varje djurart.

I mitt stall hängde jag under hästarnas tid upp s k  köldridåer, 30 cm breda tjocka plastremsor, som ger efter när man går igenom dem, men är effektiva i att hålla insekterna utanför.

För hästarnas del tog det lång tid att vänja sig vid att gå igenom plastremsorna. Jag ledde dem fram och tillbaka åtskilliga gånger, ändå dröjde det ett bra tag innan de vågade gå in genom dem. Men alpackorna kastade bara en enda blick på nyheten när jag hängt upp köldridån, sedan stack de in huvudet och gick igenom. Så enkelt var det!

Här går My in...