Marie skrev häromsistens i sin kommentar att gränsen mellan djurvän och djurplågare är hårfin. Jag kan inte annat än hålla med! SÅ många människor låter sina djur plågas av sjukdom och skador alltför länge, för att de inte vill skiljas från sina älsklingar och inte riktigt vågar eller vill ta det svåraste beslutet av alla....

Naturligtvis avlivar man inte sitt djur i första taget, man gör ju ALLT för att det ska bli bra. Men om det visar sig omöjligt att bota och djuret mår dåligt, då tycker jag att det är ens ansvar och skyldighet att se till att avsluta lidandet, och att göra det på bästa sätt för djuret.  Känner man sitt djur väl, så ser man när det är dags, djuret visar det tydligt.

Den här rosen är till oss alla som mist sina kära djur under senaste tiden. De vet hur högt älskade de var!

Dessa brummande otäcka flygare är allt annat än välkomna. Hästarna blev alltid livrädda när hästbromsarna kom, alpackorna tar det litet lugnare. Märkligt nog föredrar så gott som alla bromsar mörkbrune Qatay! De övriga får nästan vara helt i fred. Sån tur att hans ull är så tät så att bromsarna inte kan sticka igenom. Det gäller bara att hålla undersidan av kroppen fredad! (t ex genom att ligga ner)