- när jag skriver om Sveipur. Jag älskar mina alpackaprinsar, men jag saknar mina hästar och ridningen så mycket! Nu är det drygt två år sedan min vackra isprinsessa Meya flyttade till Norge, där hon sorgligt nog förolyckades i hagen.

Allra vackraste Exzentrics Nyponros framlever såvitt jag vet sina dagar som lycklig fölmamma i södra Sverige

En alldeles speciell häst var min islandshäst Vhiskur, så skygg och känslig när han kom, och med åren alltmer tillitsfull. Nu är det två år sedan han for till Körsbärsdalen, och jag saknar honom varje dag! Inte minst våra skogsturer, så härliga tillsammans med denna positiva, samarbetsvilliga häst, frustandes och med en vilja framåt.

Att gå över presenningar var ingen match för Vhiskur, trots att han i början inte ens ville gå i närheten...

Att tänka på vår sista dag tillsammans framkallar alltid  en fors av tårar. Tangentbordet översvämmas.   

"Min" Sveipur, som numera är Gittes Sveipur, har fått ett utomordentligt härligt liv... på ljuvliga Mälaröarna. Hans dagar är omväxlande med långritter, Luciatåg (ja, bara i december förstås!), terränghoppning, tölttävlingar, badning och inte minst MYCKET SKÖN TID I HAGEN MED KOMPISARNA! Fotona har jag lånat av Gitte, osäker på vilka som är fotograferna..    misstänker GR?

Samma långa vackra man än idag...

Vem trodde att Sveipur skulle gå i sjön frivilligt? Varje dike var ju en utmaning förr i tiden! 

- och vem trodde nånsin att han skulle hoppa över BÅTAR?

Jag blev litet full i skratt när jag läste att Gitte hade vissa svårigheter med gossen vid Husbyöhns veterinärbesiktning... han verkar alltid tro att en främling som vill peta på honom ska OPERERA eller GE SPRUTA eller nåt annat hemskt. Jag har ingen aning varifrån han fått dessa fobier, men jag jobbade rätt mycket för att få honom att komma över dem (utan större framgång, tydligen)

SÅN TUR att han är underbar i så många andra avseenden!