Sssssssssssssssss....

Vilken uppvaktning! Tack bästaste jaktlabbepojken Zack och matte Vivi som tog bilden!

Igår kom Helen ("Från min vrå i världen") på besök med sin söta dotter Linn. De var litet nyfikna på alpackapojkarna. Nyfikenheten var besvarad, så nära brukar de inte komma främmande som de gjorde igår. På direkten!

Lilla Linn var hur cool som helst, fick försiktigt känna på My´s vita ull, och My snusade och pussade på henne, klart fascinerad. En sån liten människa, tycktes han säga. Qatay var som vanligt på, medan Tamya visade sitt ointresse genom att stå och titta bort och inte låtsas om oss. Man kan verkligen snacka om tre olika personligheter här!

Qatay älskar att visa upp sig, och sparkade och kastade sina bollar i utbyte mot luzernpellets. Jag hade ingen kamera med, så det bidde inga bilder. Men du kan se några foton och läsa om Helens positiva upplevelse av alpackorna på hennes blogg, länkad här t v nedan.

Att få besök är jättenyttigt för alpackorna, för 99% av tiden umgås de ju bara med mig. Sådana här trevliga besök är mycket välkomna tillbaka, kanske för en alpackapromenad?

- vilket My här visar med matskål och vattenhink i chica färger

Jag har sedan maj månad 2011 kämpat med fotsår på gråe Tamya. Har inte kunnat skriva om det här på bloggen, för det var varit för jobbigt. Såren har kommit och gått, med svullnad och ibland vätskande, blödande öppna sår. Jag har med hjälp av Kamelhälsovården, egen veterinär och otaliga kunniga alpackauppfödare provat precis ALLT utan större framgång. Antibiotikasalva, mitesbekämpning, penicillinkur, salva mot svamp, ljumma fotbad, zinkpasta, cortisonspray... you name it, vi har provat det!

Det har inte spelat någon roll om det varit torrt eller blött, kallt eller varmt, såren har återkommit med ojämna mellanrum och till synes utan anledning. Tvärtom har de reagerat negativt på antibiotikabehandling och blivit än värre. Vid årsskiftet var jag på väg att ge upp, för även om prinsen aldrig visat hälta eller smärta så kan man bara inte ha ett djur som går omkring med sådana fötter!  När jag var nära att boka in avlivning, fick jag ett råd av ängeln Emily: prova fotbad med Virkon! (Hon har jobbat med i stort sett alla sorters djur, inklusive får och getter)

Här är Emily med sin vackre godkände fjordhingst Gandalf 268:

När det blev några plusgrader i januari totade jag ihop ett fotbad och lät Tamya bada några minuter med varje fotpar. Till min oerhörda förvåning började fotsåren att dra ihop sig redan dagen efter!   Jag vågar ju inte riktigt  tro på att det här ska hålla i sig, varje dag kikar jag med bävan på hur fötterna ska se ut, men det ser bra ut. Tänk, där har jag lagt ner tusentals kronor på alla receptbelagda medikamenter, och så gick det att köpa pulver för några hundralappar på Granngården! Jag jublar och vågar hoppas på en framtid för min vackre prins, och min tacksamhet mot Emily är enorm. TACK EMILY!

Jag är noga när det gäller att hålla utlovade tider. Har man sagt kvart i, så ska det vara kvart i och inte över. Sen kan det förstås vara skillnad på om man står på en flygplats och inväntar en avgång, ska hinna med ett bestämt tåg eller bara är hemma och inväntar någon som ska komma. Olika viktigt liksom. Men om man bestämt nåt och inte kan hålla tiden så bör man höra av sig. I annat fall tillhör jag det folkslag som blir halvt galen. Ja, jag vet att det är otåligt och kanske nästan otillåtet att vara så noga och att dessutom hetsa upp sig så. Men det är sån jag är.

När jag har en tid att passa planerar jag min dag efter det. Visst är det lättare om man inte är omgiven av snoriga bebisar, jamande kattmammor som just ska föda eller strejkande bilar, det medger jag. Men...

När det gäller annonser man satt ut, så är ju folk helt knasiga, de ringer och hör sig för, får vägbeskrivning och vi gör upp om dag och tid, och sen dyker människan helt enkelt inte upp! Det händer inte bara vid enstaka tillfällen, utan är vad jag förstår av min bekantskapskrets ganska vanligt. Fy på er!

Jag undrar om det verkligen är så att alla ni läsare som är djurvänner INTE reagerat på mitt förra inlägg om fiskarnas plågsamma hantering? Det måste väl vara fler än Kicki och Katarina som håller med? Eller?

Har du någon gång tänkt på hur det känns för en fisk att bli upphissad ur vattnet med en krok i munnen? Att slängas in i båten eller upp på land för att långsamt kvävas ihjäl?

Som liten fiskade jag, som de flesta andra därute i Stockholms skärgård. Men vid ett tillfälle, jag var väl runt 20, drog jag upp en fisk som skrek. Ja, den skrek! Det var förmodligen nånting med luft i gälarna, men det lät precis som ett djur i nöd. Vilket det ju också var. Det chockade mig, och fick mig att verkligen tänka efter. Skulle människor fortsätta att fiska på ett sånt grymt sätt, om fiskarna skrek och kved? Förmodligen inte, man skulle i alla fall ha ihjäl dem snabbt för att slippa höra....

Jag blir alltid väldigt illa till mods när jag ser att man inte bryr sig, utan låter fiskarna självdö. Eftersom jag på 70-talet hade ett flertal akvarier med många olika fisksorter, så vet jag att fiskar också har sina egna personligheter. Titta bara på Ann-Louises fiskblogg!

Foto: Ann-Louise Ryrvik

Så nästa gång DU fiskar, se till att ge dina offer en respektfull och snabb död!