Läser just nu en mycket bra bok av professor Bodil Jönsson, en bok om att åldras. Det heter just "När horisonten flyttar sig - om att åldras i en ny tid".

Hon skriver så klokt om att man, när stressen och pressen avtagit, får tid att tänka tillbaka över sitt liv, och att många tar chansen att återknyta bekantskaper och vänner från förr. Att varje människa har liksom "årsringar" i sig, så att man när man träffar barndomsvännerna liksom sugs tillbaka genom tidshålet och återknyter till den åldersmognaden som man hade då.. man blir den person man var då! Och jag tänker efter: det stämmer verkligen!

Hon skriver om chocken som träffar många när de inte längre har sitt jobb-jag, inte längre är efterfrågade, att det är lätt att då tvivla på sin egen kompetens, den man nyss hade och var så säker i. Man tvivlar inte bara på sin kompetens, man tvivlar lätt på hela sin person, på sitt värde som människa. Att plötsligt nästan inte finnas gör många deprimerade, om de inte har något "alternativ-jag" att odla. Så många är sitt arbete idag. Speciellt då om man haft ett stimulerande, utmanande jobb.

Jag läser och jag tänker att så rätt hon har, denna Bodil. Om du närmar dig eller är i pensionen, läs boken!