Jag blev litet full i skratt över Helens inlägg om att "slopa offerkoftan" - men egentligen är det ju ingenting lustigt alls med det. Alldeles för många av oss ikläder sig ibland rollen som offer och drabbad, av allt från att man känner sig övergiven och ensam till tåskav och kränkthet över någon påhittad oförrätt... (Nu menar jag ju förstås inte att ALLT folk säger är påhittat och att det inte finns några orättvisor här i livet, men...)  I alla fall var Helens inlägg mycket klokt och läsvärt.

Jag har väl själv ibland varit på god väg att hänga på mig den där koftan, men se då har jag blivit ordentligt satt på plats av en suverän mailkompis jag har turen att ha! Hon är klok som få och har också förmågan att skriva precis rätt ord vid rätt tidpunkt, ord som inte sårar men som får mig att tänka efter och tänka om.  Tack Berit för att Du finns!

Ett fång rosor till dig!